Inuti

(foto från Maui, Hawaii)

Tält och människomöten

en och en halv vecka

jag känner mej alldeles annorlunda

nu efter
fast ändå inte annorlunda

utan bara, mer,

eller lika,

Levande.

Jag känner i alla fall,

och det känns som det högsta just nu.

Tack!

Tittat på lägenhet har jag gjort idag

drack té och åt smörgås på café

efter att jag köpt kuddar till mej och boendet

(var nu än boendet blir, i stuga på land eller lägenhet i stad.)

Åkte buss till att kolla på lägenhet

Pratade med en okänd man längs vägen,

och med Ulla när jag köpte rökelse.

Det är fortfarande en tacksamhet, som jag inte vet om andra förstår.

Tack, Tack! Det är sådan tacksamhet att våga röra mej fritt ute

och kunna prata med människor om väder, liv, djup eller "ingenting".

Till och med här i "skräck"staden,

som just nu känner mer stad än skräck...
Men andra kanske inte behöver förstå,

kanske är det viktigare att leva...

Liv.

Här. Inne. Ute.

In-ut-i.

Balans.

Efter stad och lägenhetstitt

började jag gå efter vägen ut mot torpet.

Varför vänta inne på att få hämtning,

när jag kan röra mej ute längs väg omgiven med skog?

Den norrländska skogen sjunger vackert.

Träden bär ett lugn som jag trivs ypperligt bra i nu.

Har fått flera erbjudanden om boende nere i söderland sista tiden,

men hjärtat säger fortfarande nej till det.

Hjärtat säger fortfarande ja till norrland.

Ingen vettig förklaring har jag till det,

men säger hjärtat ja till norrland, då är jag i norrland,

även om det var ett nej hjärtat lät mej höra förut...

Livet rör sej. Förändras.

Växer.

Ord känns överflödiga.

Känslonärvaro.

Acceptans av nuet.

Tacksamhet *