Någonting nytt (?)

~ andas mod ~

Påminnelse för mej själv:

Det är inte konstigt känna rädsla när man står inför något nytt
men rädslan får finnas, den får också kännas inuti mej...
Rädslan är inte farlig, inte heller känslan av rädslan,
inte ens det jag känner rädsla inför är farligt,
det nya är inte farligt,
det är ett nytt steg...
I det okända...

Ur det okända kan vad som helst skapas,
alltså borde det också vara en möjlighet...
Men uppenbarligen kan även det skrämma...
Vågar jag ändå ta steget att tillåta mej själv växa..?

Jösses alltså,

"Det är väl ingen konst vara modig om man inte är rädd"

Jag känner mej liv(s)rädd,

men om modet också finns där kvarstår att se...

Är jag redo för nytt..?

men,

NU

Här!

Sol idag också

dags för ut i naturen

och bara, bara vara

Värme *

Vägskäl

(foto: Isabel, fantastisk själ, människa och syster!)

Tänker, tänker och tänker
Lägenhet eller fortsätta utan lägenhet..?
Inte lätt veta vad jag vill, eller ens veta om jag vill det jag vill,
eller inte vill, eller borde, eller måste, eller..?

Vad är verkligt värdefullt i livet?

Skönt med barfotapromenad bland gammel hus och sötedjur i sol idag åtminstone.
En glimt av känsla, istället för tanke, svepte förbi...

Värme *

För stunden

Sol idag igen!

på himmelen alltså

och några strålar inifrån med

För stunden är jag inte på väg

jag bara är

Värme *

Mod att vara rädd

Ibland skrämmer framtiden. Just nu till exempel.
Nyss också, när jag satt och visste att jag hade två timmar och åtta minuter på mej att ta ett beslut som skulle påverka stor del av mitt liv.. Flyttbeslut. Om jag vill ha lägenheten eller inte. Egentligen vill jag inte ha den där. Trivdes inte alls i huset. Men området är mysigt.. förutom.. och.. ändå... Men vetskapen att jag sitter där med ett beslut i min famn, som jag kan göra vad jag vill med.. Säga ja, eller säga nej. Ett nej innebär att det passerar som om möjligheten aldrig fanns där. Med andra ord - jag fortsätter som förut (hur nu det är..?) Ett ja skulle förändra mitt liv stort - åt något håll... för ofta, alldeles för ofta, är jag bra på att inte begripa att beslut påverkar.. konsekvernser och följder.. åt något håll...

Jag har bestämt mej för ett nej till lägenheten. Men det biter i magen. Vad ska jag göra nu då? Och, kommer jag alltid göra så här..? säga nej så fort något kommer nära..? Eller, är det för att jag faktiskt lyssnar (tillslut), som jag inser att jag inte vill det jag trodde att jag ville. Eller att jag öppnar mina ögon lite mer när det närmar sej (eller för den delen är rakt över och runt redan) och ser att det faktiskt inte var som jag trodde.. ibland inte ens i närheten av vad jag trodde...

Ingen aning. och Jag vet Inte.
Livet är underligt. Det är nog mitt nya mantra, Livet Är Underligt.
Och det tycks inget positivt tänkande i världen ändra på. Livet fortsätter i sin underliga bana ändå. Vilket i och för sej inte alltid är dåligt. Underligt kan också vara bra. Och intressant. Något att fortsätta förundras över. Förändring. Rörelse. Åt oväntat håll.

Ibland skrämmer rörelsen. Men kanske finns där ett mod också, i att våga kännas vid rädslan.. Känna, utan att låta sej slukas... I rädslan känns också ett tack och lov för livets rörelse, även om det innebär underlighet emellanåt. Det innebär också en möjlighet för en tid med mindre rädsla än den som känns just nu. just här...

Det finns hopp.

Tillsammans och insidestyrka

Igår köpte jag ett tält
som jag "rökte in" med salvia och sweet grass.
Myste in med energibefrielse;

~ jag öppnar mej för möjligheten ~

Skulle jag nu inte ha någon annanstans att bo
så har jag åtminstone mitt tält från och med nu.
Lite som en sommarstuga!
Eller hur man nu vill se det.

~ ett steg, vila, ett steg, tillit ~

Inte en aning har jag om någonting egentligen
men jag vill tro, på styrka nog att hantera det här också.
Kanske är det det här som är livet?
Fullständigt lugn och lycka
(som det är, där mellan,
i närvaron när vinden sjunger i träden
och regndropparna tillåts falla)
med inslag av den oväntade kaosen,
som inte kan blundas bort
än hur hårt ögonlocken knips åt..?
Det enda som kan göras är att hantera,
hantera så gott man (kvinna) nånsin kan
och fortsätta våga finnas med andra
och samtidigt påminna sej
om sin egen grunds styrka.

Tillsammans,
var för sej.
Styrka.

~ andas ~

Värme *