Över bron, in i hjärtat

Taggtrådsbunden
det var vad jag var
Paralyserad
för att slippa känna

Randig
det var vad jag blev
efter slaget med tigern
Otämjd
Jag teg
blundade
sjönk
lät mej sjunka

... in i dvala ...



("tillstånd av inaktivitet
med nedsatta livsfunktioner")



Längs vägen in
fann jag vägen ut

Över bron, in i hjärtat

Jag kan se färger här
Blommorna, gräset, himlen, själen

Jag kan känna här
Glädje, sorg, förtvivlan, tacksamhet

Jag kan andas här
Syre, tillit, tårar, flöde

Jag andas här

Jag är
på god väg
att känna
mej

Levande
igen

Inuti

(foto från Maui, Hawaii)

Tält och människomöten

en och en halv vecka

jag känner mej alldeles annorlunda

nu efter
fast ändå inte annorlunda

utan bara, mer,

eller lika,

Levande.

Jag känner i alla fall,

och det känns som det högsta just nu.

Tack!

Tittat på lägenhet har jag gjort idag

drack té och åt smörgås på café

efter att jag köpt kuddar till mej och boendet

(var nu än boendet blir, i stuga på land eller lägenhet i stad.)

Åkte buss till att kolla på lägenhet

Pratade med en okänd man längs vägen,

och med Ulla när jag köpte rökelse.

Det är fortfarande en tacksamhet, som jag inte vet om andra förstår.

Tack, Tack! Det är sådan tacksamhet att våga röra mej fritt ute

och kunna prata med människor om väder, liv, djup eller "ingenting".

Till och med här i "skräck"staden,

som just nu känner mer stad än skräck...
Men andra kanske inte behöver förstå,

kanske är det viktigare att leva...

Liv.

Här. Inne. Ute.

In-ut-i.

Balans.

Efter stad och lägenhetstitt

började jag gå efter vägen ut mot torpet.

Varför vänta inne på att få hämtning,

när jag kan röra mej ute längs väg omgiven med skog?

Den norrländska skogen sjunger vackert.

Träden bär ett lugn som jag trivs ypperligt bra i nu.

Har fått flera erbjudanden om boende nere i söderland sista tiden,

men hjärtat säger fortfarande nej till det.

Hjärtat säger fortfarande ja till norrland.

Ingen vettig förklaring har jag till det,

men säger hjärtat ja till norrland, då är jag i norrland,

även om det var ett nej hjärtat lät mej höra förut...

Livet rör sej. Förändras.

Växer.

Ord känns överflödiga.

Känslonärvaro.

Acceptans av nuet.

Tacksamhet *

Arton timmar i Sverige

Det är inte mest murar sprängda

eller mest stängda dörrar

öppna
utan att det som är, det är...

Varför känns det ändå ibland så svårt..?

Naturvandra,

och vårda närheten

Ingen aning har jag, skulle jag vilja säga,

men egentligen är det nog kanske inte så...

För hjärtat tycks känna,

även när jag inte vill låtsas om dess röst...

Nu packat väska,

snart bär det av till tåget

och arton timmars resa.

Tänk egentligen vilken tid det kan ta

att röra sej bara inom sverige,

ett långt land är det.

Men det är lite skönt med,

då kan jag fortsätta läsa i den bok jag fastnat i just nu,

"Att vinna en tro och förlora sej själv"

För kanske är det någonstans där i,

som tvivlet i mej vaknat...

Äkta kärlek kan inte vara att göra någon illa,

oavsett hur mycket det ingår i "den stora planen"...

Varför är det ändå så lätt att bortförklara..?

Hur kan det komma sej att man väljer att inte se..?

Det är underligt, och som vanligt,

jag har ingen aning...

Eller så har jag en aning igen,

om rädslan att erkänna,

och behöva resa sej igen

och dessutom vandra vidare längs en annan väg...

(fast man är kvinna och sej är mej och någon och de andra omskrivningarna

handlar just den här gången om mej.)

Om det inte finns någon därute som har den stora sanningen,

om jag inte heller hör den stora sanningen inom mej själv,

vad ska jag då tro på..?

Stappla fram och måsta möta varje stund som den är,

ta egna beslut, känna in, och aktivt välja,

utan någon garanti för att det är rätt...

Utelämnad till stunden och det stora livets föränderliga kraft...

Dessutom att behöva lita på mej själv...

Huvva...

Eller? Äntligen..?

Någonting. Kanske...

Nu blir det en och en halv vecka i tält i alla fall.

Och finmänniskor och underbarnatur.

Och luft och jord och eld och vatten.

Allting, på samma plats.

Tillit

Värme *

Livets skatt

Påminnelsekraft
inifrån;

Andas i hjärtat,
andas
Vila i steget,
vila
Möt med öppet hjärta
Närvara med ärlighet
Lita på
Stå upp för det oskuldsfulla
Var bestämd i ödmjukhet
Räds inte beslutsamhet
Ta vara på livet,
lev

(och vare sej jag vågar eller inte,
så rör sej livet överallt runt och inuti ändå...)

~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~

"På en öde plats vid havet, där kusten stupar brant.
Har vattnet gjort en grotta, man inte ser från land.
Därinne finns en kista, jag ägt i alla år.
Och det är bara jag som känner platsen där den står.

Den kistan är en gömma, för alla mina dar.
För tider jag har levat och stunder jag har kvar.
Där spar jag alla saker, jag hittar på min stig.
Ja, kistan innehåller allt jag kallar mitt liv.

Där har jag mina drömmar och mina sanningar.
Där har jag mina sorger och brustna kärlekar.
Där har jag all min längtan och alla mina skratt.
Allt finns där i min kista, den är min egen skatt.

Och för varje dag blir kistan, alltmera värdefull.
För det falska rostar sönder och det sanna blir till guld."

( "...men säljer jag min kista, så kan jag inget mer.
då vet jag inte längre vad som är rätt eller fel..." )

( en del ur, Livets Skatt - Björn Afzelius )

Värme *

Förundran

Livet är ganska stort

typ ungefär ganska väldigt jättestort

~ stilla förundran ~

Jag ser inget slut, ingen gräns,

ingen början

bara en ram som försöker hålla inne en del

men delarna fortsätter ändå utanför

att expandera

växa

förändra

Och när jag tror jag funnit en slutgiltig färg

finns där en annan tid, ett annat ljus

som visar den i en annorlunda nyans

Finns där ingen sanning,

finns där ingenting som är rätt..?

och fel, vad är det,

när varje steg leder vidare

och djupare

ännu djupare

i sin bredd..?

Livet är ganska stort

större än mina ögon når att se

längre än min kropp någonsin verkar kunna känna

bortom tiden

inom tiden

~ förundran ~

Kan jag i det yttersta

minnas

min grund..?