Förundran

Livet är ganska stort

typ ungefär ganska väldigt jättestort

~ stilla förundran ~

Jag ser inget slut, ingen gräns,

ingen början

bara en ram som försöker hålla inne en del

men delarna fortsätter ändå utanför

att expandera

växa

förändra

Och när jag tror jag funnit en slutgiltig färg

finns där en annan tid, ett annat ljus

som visar den i en annorlunda nyans

Finns där ingen sanning,

finns där ingenting som är rätt..?

och fel, vad är det,

när varje steg leder vidare

och djupare

ännu djupare

i sin bredd..?

Livet är ganska stort

större än mina ögon når att se

längre än min kropp någonsin verkar kunna känna

bortom tiden

inom tiden

~ förundran ~

Kan jag i det yttersta

minnas

min grund..?