Let me fall

Ännu en panikångestattack är överlevd.
Genom stormens öga
tycks något nytt vaknat igen.
Någonslags klarhetslugn.

Jag kan lova att jag inte tyckte om det då,
jag kan erkänna att jag krälade på golvet
hyperventilerandes och inte kunde komma på
något sätt att nå ut eller finna lugn igen på.
Men nu efteråt känner jag bara, Tack.
Tack, för att jag tog mej igenom det oskadd igen.
Tack, för att jag la undan självskadeverktygen ändå.
Tack för det nya som vaknar.
I självsnällhet.
I trygg gemenskap,
men oberoende.

Ibland tycks det som om
egna ord inte behövs.
De finns redan där ute.

Så jag sätter mej vid elden
& blickar in för att se ut igen.
Medan Josh Groban
sjunger i min själ


"Let me fall
let me climb
there's a moment when fear
and dreams most collide

Someone I am
is waiting for courage
the one I want
the one I will become
will catch me

So let me fall
if I must fall
I won't heed your warnings
I wont hear them

Let me fall
if I fall
though the phoenix may
or may not rise

I will dance so freely
holding on to no one
You can hold me only
if you to will fall
away from all these
useless fears and chains

Someone I am
is waiting for my courage
the one I want
the one I will become
will catch me

So let me fall
if I must fall
I won't heed your warnings
I wont hear

Let me fall
if I fall
There's no reason
to miss this one chance
this perfect moment
just let me fall"


Tillit *