Arton timmar i Sverige

Det är inte mest murar sprängda

eller mest stängda dörrar

öppna
utan att det som är, det är...

Varför känns det ändå ibland så svårt..?

Naturvandra,

och vårda närheten

Ingen aning har jag, skulle jag vilja säga,

men egentligen är det nog kanske inte så...

För hjärtat tycks känna,

även när jag inte vill låtsas om dess röst...

Nu packat väska,

snart bär det av till tåget

och arton timmars resa.

Tänk egentligen vilken tid det kan ta

att röra sej bara inom sverige,

ett långt land är det.

Men det är lite skönt med,

då kan jag fortsätta läsa i den bok jag fastnat i just nu,

"Att vinna en tro och förlora sej själv"

För kanske är det någonstans där i,

som tvivlet i mej vaknat...

Äkta kärlek kan inte vara att göra någon illa,

oavsett hur mycket det ingår i "den stora planen"...

Varför är det ändå så lätt att bortförklara..?

Hur kan det komma sej att man väljer att inte se..?

Det är underligt, och som vanligt,

jag har ingen aning...

Eller så har jag en aning igen,

om rädslan att erkänna,

och behöva resa sej igen

och dessutom vandra vidare längs en annan väg...

(fast man är kvinna och sej är mej och någon och de andra omskrivningarna

handlar just den här gången om mej.)

Om det inte finns någon därute som har den stora sanningen,

om jag inte heller hör den stora sanningen inom mej själv,

vad ska jag då tro på..?

Stappla fram och måsta möta varje stund som den är,

ta egna beslut, känna in, och aktivt välja,

utan någon garanti för att det är rätt...

Utelämnad till stunden och det stora livets föränderliga kraft...

Dessutom att behöva lita på mej själv...

Huvva...

Eller? Äntligen..?

Någonting. Kanske...

Nu blir det en och en halv vecka i tält i alla fall.

Och finmänniskor och underbarnatur.

Och luft och jord och eld och vatten.

Allting, på samma plats.

Tillit

Värme *