Mod att vara rädd

Ibland skrämmer framtiden. Just nu till exempel.
Nyss också, när jag satt och visste att jag hade två timmar och åtta minuter på mej att ta ett beslut som skulle påverka stor del av mitt liv.. Flyttbeslut. Om jag vill ha lägenheten eller inte. Egentligen vill jag inte ha den där. Trivdes inte alls i huset. Men området är mysigt.. förutom.. och.. ändå... Men vetskapen att jag sitter där med ett beslut i min famn, som jag kan göra vad jag vill med.. Säga ja, eller säga nej. Ett nej innebär att det passerar som om möjligheten aldrig fanns där. Med andra ord - jag fortsätter som förut (hur nu det är..?) Ett ja skulle förändra mitt liv stort - åt något håll... för ofta, alldeles för ofta, är jag bra på att inte begripa att beslut påverkar.. konsekvernser och följder.. åt något håll...

Jag har bestämt mej för ett nej till lägenheten. Men det biter i magen. Vad ska jag göra nu då? Och, kommer jag alltid göra så här..? säga nej så fort något kommer nära..? Eller, är det för att jag faktiskt lyssnar (tillslut), som jag inser att jag inte vill det jag trodde att jag ville. Eller att jag öppnar mina ögon lite mer när det närmar sej (eller för den delen är rakt över och runt redan) och ser att det faktiskt inte var som jag trodde.. ibland inte ens i närheten av vad jag trodde...

Ingen aning. och Jag vet Inte.
Livet är underligt. Det är nog mitt nya mantra, Livet Är Underligt.
Och det tycks inget positivt tänkande i världen ändra på. Livet fortsätter i sin underliga bana ändå. Vilket i och för sej inte alltid är dåligt. Underligt kan också vara bra. Och intressant. Något att fortsätta förundras över. Förändring. Rörelse. Åt oväntat håll.

Ibland skrämmer rörelsen. Men kanske finns där ett mod också, i att våga kännas vid rädslan.. Känna, utan att låta sej slukas... I rädslan känns också ett tack och lov för livets rörelse, även om det innebär underlighet emellanåt. Det innebär också en möjlighet för en tid med mindre rädsla än den som känns just nu. just här...

Det finns hopp.