PlanktonLycka

Tio år senare har jag börjat skolan igen.
Eller är det verkligen rätt att säga "igen"?
För det är en ny skola.
Med, vad som känns som, ett till stor del nytt jag.
För numera bryr jag mej. Numera är jag intresserad.
Så var det inte senast jag gick i skolan.
Då spelade det ingen roll.
Jag hade ändå inte tänkt vara kvar här på jorden.
Nu tänker jag vara kvar här på jorden.
Nu ÄR jag här, här på jorden.
Nu har jag något att läsa för.
En framtid att sträva mot.
Och kanske framför allt,

- Nu har jag ett nu som jag vill ta vara på.

Idag var vi ute vid en damm, studerade växter och djurliv.
Buksimmare och ryggsimmare. Salamandrar och hinnkräftor.
Mygglarver och husbyggare. Hoppkräftor. Bland många fler.

Och de vackraste av de alla,
Växtplanktonen.

Ååh vad jag kände när jag sedan satt i klassrummet
med ögonen fokuserade genom ett mikroskop,
att det skulle jag kunna tillbringa stor del av mitt liv
till åt att fortsätta göra.

Just det att studera Växtplankton i mikroskop.

Vilka former!
Vilka fantastiskt finurligt underbara former!
Jag älskar naturen. Verkligen.
Tänk så mycket storslagenhet
som försikommer i sådan litenhet
att man tvingas ta till mikroskop
för att ens kunna riktigt se det...

Naturmagi!

Och några rejäla skopor med stolthet,
för att jag fortsätter gå till skolan
fastän jag ännu känner mej så skraj
att jag nästan skakar, innan det är dags...

<3