Ordkänsla och Vassviskningar

Små små ord
virvlar genom mej igen
det känns tacksamt.

Igår stannade jag upp, som vanligt,
där bredvid vassen intill vägen,
de som är över två meter höga,
grova och ja även några små
som är under visdoms upplärning.
De viskar så fint i vinden
om små hemligheter
sagor som vinden bär med sej
från sin färd runt jorden.

Månen sjöng i natt också
samtidigt som det var svårt sova
för någonting jag inte riktigt förstår drar och pickar så i kroppen.
Jag försökte lugna mej själv,
påminna mej om att ångest inte är farligt
utan att det är känslornas sätt försöka förmedla mej något
som jag inte tycks höra när det viskas i små bokstäver
eller i lugna antydningar.

Livet känns så annorlunda på något vis numera.
Kanske därför jag tagit paus från skrivandet så länge,
för att det nya skulle få möjlighet komma ner i kroppen
själen och upplevelsen innan det fångats i ord.
Bara låtit det vila in sej.
Kanske.

Nu ska jag bege mej ut i solen
ut på skidor och ta vara på vintern.
För snart snart så snart är den ljuvliga våren här!

Frid *