Let me fall

Ännu en panikångestattack är överlevd.
Genom stormens öga
tycks något nytt vaknat igen.
Någonslags klarhetslugn.

Jag kan lova att jag inte tyckte om det då,
jag kan erkänna att jag krälade på golvet
hyperventilerandes och inte kunde komma på
något sätt att nå ut eller finna lugn igen på.
Men nu efteråt känner jag bara, Tack.
Tack, för att jag tog mej igenom det oskadd igen.
Tack, för att jag la undan självskadeverktygen ändå.
Tack för det nya som vaknar.
I självsnällhet.
I trygg gemenskap,
men oberoende.

Ibland tycks det som om
egna ord inte behövs.
De finns redan där ute.

Så jag sätter mej vid elden
& blickar in för att se ut igen.
Medan Josh Groban
sjunger i min själ


"Let me fall
let me climb
there's a moment when fear
and dreams most collide

Someone I am
is waiting for courage
the one I want
the one I will become
will catch me

So let me fall
if I must fall
I won't heed your warnings
I wont hear them

Let me fall
if I fall
though the phoenix may
or may not rise

I will dance so freely
holding on to no one
You can hold me only
if you to will fall
away from all these
useless fears and chains

Someone I am
is waiting for my courage
the one I want
the one I will become
will catch me

So let me fall
if I must fall
I won't heed your warnings
I wont hear

Let me fall
if I fall
There's no reason
to miss this one chance
this perfect moment
just let me fall"


Tillit *

Ja!

För att kunna säga ja helhjärtat,

behöver man kunna säga nej.

Det är en sanning som växer i mej alltmer.

(Tack!)

Inte bara tänka. Inte bara säga.

Utan att också Agera.

Nej till det som inte gynnar

fridsamhet och harmonisk balans.

Ja till det som får världsvyn att växa

harmoniskt och ödmjukt.

Utan ord. Känslan växer.

Tillitsfullt Agerande.

Mod att både gå och stå,

och stundtals vila eller vara.

Släpper taget om det gamla,

gör plats för det nya att komma in.

Igår rensade jag i mobilen,

från över 200sms kom jag ner i 87.

En liten obetydlig detalj,

men ändå någonstans där jag rensade.

Släpper taget.

En gång fick jag ett sms där det stod att jag

betydde något för någon annan,

försvinner den verkligheten om jag

släpper taget om sms-beviset?

(för att kunna påminna mej själv med

när jag glömmer världen utan för mej...)

Jag tror inte att det försvinner,

(även om jag ibland återtror)

i den stunden var det så,

i den stunden betydde jag något.

Oavsett vad som kommer i framtiden,

så är den stunden inristad i själen och evigheten.

Jag är fri att flöda vidare, fri att släppa tag.

Även om jag släpper taget,

kan jag vara älskad.

Och älska.

Jag måste inte klamra mej fast,

inte i någonting, varken minnen, saker

eller i människor...

(jag måste inte heller paniskt fly ifrån...)

Kanske släpper jag in möjligheten

till att bli älskad på nytt,

om jag släpper de tidigare stunderna fria..?

Om jag tar vara på det som är,

och släpper förut, och tankeframtiden, fritt..?

Tack för det som var.

Tack vare det som varit är jag den jag är.

Tack vare de möten jag gjort så har jag vuxit till hit.

Men nu är också nu

och Nu behöver mej här

för att kunna växa.

"nej jag vill inte ha några svar.

jag vill bara kunna se det som är,

nu när det är"

Mod att vara fri *

Balans

Att gå med lätta steg

utan att för det flyga iväg

Att ha tålamod

utan att för det fastna i passivitet

Att ge frihet

utan att för det släppa allt

Att leva med acceptans

utan att för det ta vad som helst

Att öppna gränser

utan att för det ge bort sin själ

Att se kärleken i det som är

utan att för det skriva om

eller blunda med ena ögat

Att leva i tillit

men fortsätta agera

Balans *

Rosa Moln

Expandans

Känner mej insidebusig.

Livsflöde.

På något sätt,
ordlöst talande.

Glad.

Ja, jag känner mej glad.
Uppfylld av kärlek.

Känner Glädje.

Av egentligen ingenting.
annat än björklövssus,
hästmulenosning,

kaningos,
tédrickande,
sadelförsäljning,
hallonbladsplockande,

vänskapsvetskap,

framtidstro,

närvaro.

Misstänker jag drabbats av förälskelse i livet, igen,

det är mycket nice det.

Visserligen är det fortfarande massa stress runt,
men den här stunden är en ö.

En ö av vilsamhet

och aktivitet.

Sakta går det,
men stegen tas ändå.
Livet rör sej,
jag rör mej med det.

Vänskap.
Nya äventyr som väntar.
Grundat liv.
Expandans.

Dagens låt:

Thank you for hearing me

- Sinead O'Connor

Tillit *

Landa

Jag har tagit beslut (igen.)

Börjar nästan få in lite vana av det här nu!

Nej tack, jag vill inte ha lägenhet i den här staden heller..

Undra om jag innehar rekord i nejtackade (sökta) lägenheter för i år snart?

I mest antal olika städer... Men i samma land åtminstone...

Det är inte lätt inte veta vad man vill.

Däremot är det Väldigt trevligt börja känna vad man vill!!

Även om det blir genom metoden "oj, det här vill jag ju inte alls".

19 kvm, hundra meter till storskog (tjugo meter till lillskog

och trettio meter till dusch och utedass eller toa)

2,5 mil in till stad, det är här, och här är bra. Nu.

Och eftersom nu är allt vi har. Så är det bra!

Eller dugligt. Eller skapligt.

Eller helt enkelt bara som det är.

Varför krångla till så mycket..?

Det är som det är.

Norrlandsskog är hjärtat.

Hjärtat är hemmet.

Inget är för evigt.

Allt är ett steg.

I steget.

Tillit *

Över bron, in i hjärtat

Taggtrådsbunden
det var vad jag var
Paralyserad
för att slippa känna

Randig
det var vad jag blev
efter slaget med tigern
Otämjd
Jag teg
blundade
sjönk
lät mej sjunka

... in i dvala ...



("tillstånd av inaktivitet
med nedsatta livsfunktioner")



Längs vägen in
fann jag vägen ut

Över bron, in i hjärtat

Jag kan se färger här
Blommorna, gräset, himlen, själen

Jag kan känna här
Glädje, sorg, förtvivlan, tacksamhet

Jag kan andas här
Syre, tillit, tårar, flöde

Jag andas här

Jag är
på god väg
att känna
mej

Levande
igen

Inuti

(foto från Maui, Hawaii)

Tält och människomöten

en och en halv vecka

jag känner mej alldeles annorlunda

nu efter
fast ändå inte annorlunda

utan bara, mer,

eller lika,

Levande.

Jag känner i alla fall,

och det känns som det högsta just nu.

Tack!

Tittat på lägenhet har jag gjort idag

drack té och åt smörgås på café

efter att jag köpt kuddar till mej och boendet

(var nu än boendet blir, i stuga på land eller lägenhet i stad.)

Åkte buss till att kolla på lägenhet

Pratade med en okänd man längs vägen,

och med Ulla när jag köpte rökelse.

Det är fortfarande en tacksamhet, som jag inte vet om andra förstår.

Tack, Tack! Det är sådan tacksamhet att våga röra mej fritt ute

och kunna prata med människor om väder, liv, djup eller "ingenting".

Till och med här i "skräck"staden,

som just nu känner mer stad än skräck...
Men andra kanske inte behöver förstå,

kanske är det viktigare att leva...

Liv.

Här. Inne. Ute.

In-ut-i.

Balans.

Efter stad och lägenhetstitt

började jag gå efter vägen ut mot torpet.

Varför vänta inne på att få hämtning,

när jag kan röra mej ute längs väg omgiven med skog?

Den norrländska skogen sjunger vackert.

Träden bär ett lugn som jag trivs ypperligt bra i nu.

Har fått flera erbjudanden om boende nere i söderland sista tiden,

men hjärtat säger fortfarande nej till det.

Hjärtat säger fortfarande ja till norrland.

Ingen vettig förklaring har jag till det,

men säger hjärtat ja till norrland, då är jag i norrland,

även om det var ett nej hjärtat lät mej höra förut...

Livet rör sej. Förändras.

Växer.

Ord känns överflödiga.

Känslonärvaro.

Acceptans av nuet.

Tacksamhet *

Arton timmar i Sverige

Det är inte mest murar sprängda

eller mest stängda dörrar

öppna
utan att det som är, det är...

Varför känns det ändå ibland så svårt..?

Naturvandra,

och vårda närheten

Ingen aning har jag, skulle jag vilja säga,

men egentligen är det nog kanske inte så...

För hjärtat tycks känna,

även när jag inte vill låtsas om dess röst...

Nu packat väska,

snart bär det av till tåget

och arton timmars resa.

Tänk egentligen vilken tid det kan ta

att röra sej bara inom sverige,

ett långt land är det.

Men det är lite skönt med,

då kan jag fortsätta läsa i den bok jag fastnat i just nu,

"Att vinna en tro och förlora sej själv"

För kanske är det någonstans där i,

som tvivlet i mej vaknat...

Äkta kärlek kan inte vara att göra någon illa,

oavsett hur mycket det ingår i "den stora planen"...

Varför är det ändå så lätt att bortförklara..?

Hur kan det komma sej att man väljer att inte se..?

Det är underligt, och som vanligt,

jag har ingen aning...

Eller så har jag en aning igen,

om rädslan att erkänna,

och behöva resa sej igen

och dessutom vandra vidare längs en annan väg...

(fast man är kvinna och sej är mej och någon och de andra omskrivningarna

handlar just den här gången om mej.)

Om det inte finns någon därute som har den stora sanningen,

om jag inte heller hör den stora sanningen inom mej själv,

vad ska jag då tro på..?

Stappla fram och måsta möta varje stund som den är,

ta egna beslut, känna in, och aktivt välja,

utan någon garanti för att det är rätt...

Utelämnad till stunden och det stora livets föränderliga kraft...

Dessutom att behöva lita på mej själv...

Huvva...

Eller? Äntligen..?

Någonting. Kanske...

Nu blir det en och en halv vecka i tält i alla fall.

Och finmänniskor och underbarnatur.

Och luft och jord och eld och vatten.

Allting, på samma plats.

Tillit

Värme *

Livets skatt

Påminnelsekraft
inifrån;

Andas i hjärtat,
andas
Vila i steget,
vila
Möt med öppet hjärta
Närvara med ärlighet
Lita på
Stå upp för det oskuldsfulla
Var bestämd i ödmjukhet
Räds inte beslutsamhet
Ta vara på livet,
lev

(och vare sej jag vågar eller inte,
så rör sej livet överallt runt och inuti ändå...)

~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~

"På en öde plats vid havet, där kusten stupar brant.
Har vattnet gjort en grotta, man inte ser från land.
Därinne finns en kista, jag ägt i alla år.
Och det är bara jag som känner platsen där den står.

Den kistan är en gömma, för alla mina dar.
För tider jag har levat och stunder jag har kvar.
Där spar jag alla saker, jag hittar på min stig.
Ja, kistan innehåller allt jag kallar mitt liv.

Där har jag mina drömmar och mina sanningar.
Där har jag mina sorger och brustna kärlekar.
Där har jag all min längtan och alla mina skratt.
Allt finns där i min kista, den är min egen skatt.

Och för varje dag blir kistan, alltmera värdefull.
För det falska rostar sönder och det sanna blir till guld."

( "...men säljer jag min kista, så kan jag inget mer.
då vet jag inte längre vad som är rätt eller fel..." )

( en del ur, Livets Skatt - Björn Afzelius )

Värme *

Förundran

Livet är ganska stort

typ ungefär ganska väldigt jättestort

~ stilla förundran ~

Jag ser inget slut, ingen gräns,

ingen början

bara en ram som försöker hålla inne en del

men delarna fortsätter ändå utanför

att expandera

växa

förändra

Och när jag tror jag funnit en slutgiltig färg

finns där en annan tid, ett annat ljus

som visar den i en annorlunda nyans

Finns där ingen sanning,

finns där ingenting som är rätt..?

och fel, vad är det,

när varje steg leder vidare

och djupare

ännu djupare

i sin bredd..?

Livet är ganska stort

större än mina ögon når att se

längre än min kropp någonsin verkar kunna känna

bortom tiden

inom tiden

~ förundran ~

Kan jag i det yttersta

minnas

min grund..?

Någonting nytt (?)

~ andas mod ~

Påminnelse för mej själv:

Det är inte konstigt känna rädsla när man står inför något nytt
men rädslan får finnas, den får också kännas inuti mej...
Rädslan är inte farlig, inte heller känslan av rädslan,
inte ens det jag känner rädsla inför är farligt,
det nya är inte farligt,
det är ett nytt steg...
I det okända...

Ur det okända kan vad som helst skapas,
alltså borde det också vara en möjlighet...
Men uppenbarligen kan även det skrämma...
Vågar jag ändå ta steget att tillåta mej själv växa..?

Jösses alltså,

"Det är väl ingen konst vara modig om man inte är rädd"

Jag känner mej liv(s)rädd,

men om modet också finns där kvarstår att se...

Är jag redo för nytt..?

men,

NU

Här!

Sol idag också

dags för ut i naturen

och bara, bara vara

Värme *

Vägskäl

(foto: Isabel, fantastisk själ, människa och syster!)

Tänker, tänker och tänker
Lägenhet eller fortsätta utan lägenhet..?
Inte lätt veta vad jag vill, eller ens veta om jag vill det jag vill,
eller inte vill, eller borde, eller måste, eller..?

Vad är verkligt värdefullt i livet?

Skönt med barfotapromenad bland gammel hus och sötedjur i sol idag åtminstone.
En glimt av känsla, istället för tanke, svepte förbi...

Värme *

För stunden

Sol idag igen!

på himmelen alltså

och några strålar inifrån med

För stunden är jag inte på väg

jag bara är

Värme *

Mod att vara rädd

Ibland skrämmer framtiden. Just nu till exempel.
Nyss också, när jag satt och visste att jag hade två timmar och åtta minuter på mej att ta ett beslut som skulle påverka stor del av mitt liv.. Flyttbeslut. Om jag vill ha lägenheten eller inte. Egentligen vill jag inte ha den där. Trivdes inte alls i huset. Men området är mysigt.. förutom.. och.. ändå... Men vetskapen att jag sitter där med ett beslut i min famn, som jag kan göra vad jag vill med.. Säga ja, eller säga nej. Ett nej innebär att det passerar som om möjligheten aldrig fanns där. Med andra ord - jag fortsätter som förut (hur nu det är..?) Ett ja skulle förändra mitt liv stort - åt något håll... för ofta, alldeles för ofta, är jag bra på att inte begripa att beslut påverkar.. konsekvernser och följder.. åt något håll...

Jag har bestämt mej för ett nej till lägenheten. Men det biter i magen. Vad ska jag göra nu då? Och, kommer jag alltid göra så här..? säga nej så fort något kommer nära..? Eller, är det för att jag faktiskt lyssnar (tillslut), som jag inser att jag inte vill det jag trodde att jag ville. Eller att jag öppnar mina ögon lite mer när det närmar sej (eller för den delen är rakt över och runt redan) och ser att det faktiskt inte var som jag trodde.. ibland inte ens i närheten av vad jag trodde...

Ingen aning. och Jag vet Inte.
Livet är underligt. Det är nog mitt nya mantra, Livet Är Underligt.
Och det tycks inget positivt tänkande i världen ändra på. Livet fortsätter i sin underliga bana ändå. Vilket i och för sej inte alltid är dåligt. Underligt kan också vara bra. Och intressant. Något att fortsätta förundras över. Förändring. Rörelse. Åt oväntat håll.

Ibland skrämmer rörelsen. Men kanske finns där ett mod också, i att våga kännas vid rädslan.. Känna, utan att låta sej slukas... I rädslan känns också ett tack och lov för livets rörelse, även om det innebär underlighet emellanåt. Det innebär också en möjlighet för en tid med mindre rädsla än den som känns just nu. just här...

Det finns hopp.

Tillsammans och insidestyrka

Igår köpte jag ett tält
som jag "rökte in" med salvia och sweet grass.
Myste in med energibefrielse;

~ jag öppnar mej för möjligheten ~

Skulle jag nu inte ha någon annanstans att bo
så har jag åtminstone mitt tält från och med nu.
Lite som en sommarstuga!
Eller hur man nu vill se det.

~ ett steg, vila, ett steg, tillit ~

Inte en aning har jag om någonting egentligen
men jag vill tro, på styrka nog att hantera det här också.
Kanske är det det här som är livet?
Fullständigt lugn och lycka
(som det är, där mellan,
i närvaron när vinden sjunger i träden
och regndropparna tillåts falla)
med inslag av den oväntade kaosen,
som inte kan blundas bort
än hur hårt ögonlocken knips åt..?
Det enda som kan göras är att hantera,
hantera så gott man (kvinna) nånsin kan
och fortsätta våga finnas med andra
och samtidigt påminna sej
om sin egen grunds styrka.

Tillsammans,
var för sej.
Styrka.

~ andas ~

Värme *